Tänkte att jag skulle skriva hur det gick till när vår Bianca kom till världen. Det är ju ingen vidare lång förlossningsberättelse då den tog totalt 3 timmar. Dessutom är det så sjukt dimmigt för mig eftersom det blev intensivt på en gång. Smärtan gjorde ju att man helt förlorade tidsuppfattningen. Men jag ska försöka att föra ner så mycket jag bara kommer ihåg och med hjälp av journalen.
Som ni säkert har läst så har lilla Bianca haft lite smått bråttom ut sen vecka 32-33. Hon fixerade sig tidigt och jag hade täta sammandragningar dagligen som gjorde att livmodertappen började bli kraftigt förkortad. Jag fick ligga inlagd i 3 dygn och jag fick sprutor för att stoppa sammandragningarna och kortison för att lillans lungor skulle mogna snabbare. Detta var mellan 33+1 och 33+4. Man konstaterade att förlossningen inte verkade starta precis nu och om den gör det så stoppar man den inte. Så det var bara att åka hem och invänta förlossingsstart. Sammandragningarna fortsatte och blev allt intensivare. Jag var inne igen efter en vecka och det visade liiiite förändring på tappen, men ingen förlossning på g. Den 21/6 ringde jag in igen då jag fått blodblandade vattniga flytningar. De ville ha in mig för kontroll då de misstänkte fostervatten, men efter kontrollen så släppte man de misstankarna. Bara en tunn vattning stor flytning. Hem igen. Josse ringer mig och berättar att hon skulle bli igångsatt den dagen och jag släppte helt tankarna på en egen förlossning och fokuserade på bara henne.
Den 22/6 åker vi in till BB för att hälsa på Josse, Emil och lilla Milo som kom samma morgon. Vi stannade till typ 8 på kvällen och åkte sen hem helt ovetandes om att vi skulle få åka tillbaka senare på natten. När vi kom hem så var jag otroligt trött på sammandragningarna så jag och Marcus tog en liiiiiten promenad i hopp om att hjälpa bebisen lite på traven. Detta var typ 22.30 på kvällen. Vi la oss sedan och somnade runt midnatt.
Vid 02.20 den 23/6 vaknade jag med ett ryck och typ andan i halsen. Hela magen hade hoppat till och helt plötsligt blev det plaskblött i sängen. Jag satte mig lite upp och slog på Marcus och sa ”NU gick vattnet” och det tog nog några sekunder innan han faktiskt vaknade till och fattade. Jag sprang (så gott jag kunde som höggravid) in till duschen och ringde förlossningen. De frågade mig om jag hade några värkar och jag vet att jag sa nej. Men bara någon minut efter så kände jag en molvärk som satte sig i mage och rygg och jag duschade magen med varmvatten och mina ben skakade enormt. Jag sa att jag börjar känna molvärk och med tanke på att jag varit inlagd så fick vi komma in direkt men de sa att det kanske inte ens är igång. 10 minuter senare skulle vi gå ut till bilen och redan då har jag börjat få stanna upp och andas när värkarna kom. De kanske kom med 5 minuters mellanrum eller till och med mindre. Jag klockade inte då jag visste att det var på riktigt. När vi kom fram till sjukhuset så mötte Julia upp oss vid dörren. Hon var i stan precis då och Marcus kunde då passa på att åka och parkera bilen medan hon höll mig sällskap under mina värkar. Vi kom in på avdelningen runt 02.50 tror jag. Barnmorskan som mötte upp oss fick hjälpa mig att andas igenom en värk på en gång och då såg de att det faktiskt var igång så vi fick ett förlossningsrum direkt. Väl där inne fick jag ta på mig nättrosorna och blöja på en gång, sen var det dags för CTG. De frågade om jag ville ha lustgas och jag tänkte att jag bara var i början av värkarbetet och att jag kan ta den senare när det blev värre. Vad jag inte fattade då var att jag redan hade jättekraftiga värkar. Självklart gjorde de sjukt ont men jag var inställd på att jag skulle ta smärtlindring senare. Kort senare bad jag Marcus ringa på dom så jag fick ta lustgasen.
Jag vet att mellan 3 och halv 4 så undersökte dom mig och jag var då öppen 6-7cm redan. Typ en timme efter vattenavgång. Då vet jag att jag kände att ”hoppsan, nu gäller det”. Och då fattade jag att jag inte var mesig. Jag hade haft väldigt kraftiga värkar. Nu sa barnmorskan till mig att jag kan ge mig upp och gå och stå lite för att hjälpa bebisen ner. Jag hann dock inte det förrän jag fick ett riktigt tryck nedåt och jag skrek ”NU KOMMER HON”. Hon undersökte mig och sa att jag var fullt öppen men hade en liiiiten kant kvar så jag fick inte krysta precis just då. Men bara strax efter så undersöktes jag igen och då var kanten helt borta, det var bara att börja krysta. Då var klockan 4.
Krystvärkarna var både bland det bästa och det värsta jag varit med om. Äntligen fick jag göra något åt värkarna men det var också så himla obehagligt och det kändes i början som att de inte gjorde någon nytta alls. Det gjorde så ont när hon gled ner och upp där inne. Jag krystade på i en timme och sen hörde jag att undersköterskan kom in och sa till barnmorskan ”Det har gått en timme, hon föreslår sidan”. De ville alltså få runt mig på sidan. Det hanns inte heller med för nu började huvudet komma ut. Marcus fick se och jag fick känna. Huvudet hade mycket och mörkt hår sa dom. Jag kände bara en stor slemmig boll, haha!
Mitt i en krystvärk sa de att jag inte fick krysta och då höll jag på att DÖ! Många pratar om ”the ring of fire”, den här brännande känslan när huvudet ska töja ut det där nere. Den kände jag inte alls för den enorma smärtan i magen tog över helt. Jag skrek rätt ut ”AJAJAJ MIN MAGE” och jag fick andas superfort, det hjälpte litegrann. Nu sa dom till mig att 1 eller 2 värkar till så är hon ute. Jag bestämde mig för en… Jag tryckte på i nästa värk och fattade att huvudet var ute. Sen tänkte jag att ”Nä, jag tar resten i nästa värk”. Men nånstans hade jag ju bestämt mig för att hon skulle ut på en värk till så jag tog de sista krafterna jag hade kvar i värken och hon gled ut. Hon skrek nästan direkt och här fick jag en liten chock. Jag tittar på Marcus och vi båda typ skrattar. Jag vet att jag kände ”Vad hände där? Födde jag nyss barn? Shit va hungrig jag är!” Haha. Det var dom tankarna som dök upp i mitt huvud. Jag var helt chockad.
Vår lilla slemmiga tjej kom ut 05.15. Knappt 3 timmar efter vattenavgång hemma i sängen. Hon hade lite ansträngd andning och barnläkare kallades och Marcus fick följa med ut till barnbordet. Vad jag fattat det som så hade hon vatten i luftvägarna och en kort stund med CPAP så blev allt bra. Sen kom Marcus in med henne i famnen. En helt underbar syn! Jag fick henne på bröstet och såg att hon var helt perfekt, vår dotter.
Nu kom det här roliga som man ska göra efteråt… Få ut moderkakan, blod och att få sys ihop. Moderkakan kom ut väldigt lätt med en liten krystning. Vi tittade snabbt på den men den var mest snuskig tyckte jag. Sen skulle de ju trycka på magen för att få ut massa blod och det var ju otroligt obekvämt! Sen var det dags att sys ihop och då hade jag lustgasen upptryckt i ansiktet och jag sluddrade om allt möjligt till barnmorskan. Jag frågade bland annat om jag sket på mig, haha! Vilket jag inte gjorde faktiskt. Jag vet att jag blev jätteförvånad. När allt var klart så fick jag nya nättrosor och blöja och sen fick vi födelsedagsfika.
Lite senare skulle hon vägas och mätas. Hon landade på 2790g och 46cm. Vår lilla underbara och goa tjej! Vi hade bestämt oss sedan länge att hon skulle få namnet Bianca.
Och nu sitter jag här i soffan med en snart 2 veckor gammal bebis som har bajsat ner blöjan, så nu ska denna morsa gå och byta bajsblöja!
Senaste kommentarer